Fjuarna

Den här terminen har Ronda vart.. wow. Hon har gått som en klocka på hoppträningarna, inga dumheter på uteritter, hon går rakt fram med öronen spikrakt frammåt. Och bäst av allt så känns det som vi bara blir bättre och bättre tillsammans. Man kanske inte får säga såhär men fyfan var grymma vi är nu.

Igår på hoppträningen så var jag stressad och i en helt annan värld. Ronda var så jäkla grym. Jag red som en kratta och ponnyn bara gasade på och körde sitt eget race. Och det gjorde hon jävligt bra. Handbromsen är helt släppt nu och hon bjuder mot hindrena, rättar sig, är snabbtänkt och klok. Och hon har kul. Det viktigaste.
Det känns så skönt att allt har släppt. Hatten av för min hopptränare Louise.

Är det inte lite sjukt hur fäst man kan bli till de där pållarna? De där med fyra ben, en svans och  ett huvud. De där djuren som inte ens pratar vårat egna språk.